Winter's Bone

Riktigt bra filmer tar med åskådarna till en annan värld. Den kan vara påhittad, som i ”Avatar”. En krigszon, som i senaste Oscars-vinnaren ”The hurt locker”. Eller 1970-talets New York, som både skrämde och lockade i Martin Scorseses och Woody Allens dåtida filmer.

Regissören Debra Granik låter oss träffa ett antal hillbillies i de avlägsna bergsområdena Ozarks i Missouri, USA. Det är fattigt, eländigt, kyligt. Folk som en gång levde på jakt och fiske tillverkar nu i stället metaamfetamin. Alla är mer eller mindre småkriminella.

17-åriga Ree Dolly ( Jennifer Lawrence) har tvingats bli vuxen på tok för tidigt och tar hand om och uppfostrar de två småsyskonen då mamman är psykiskt sjuk och den kriminella pappan är spårlöst försvunnen. Nu hotas hon att bli vräkt från det enda familjen har, det nedgångna huset, om hon inte hittar pappan inom en vecka, död eller levande. Men av alla hon frågar om var pappans finns, får hon rådet: lägg inte näsan i blöt.

Det är en thriller, men lika mycket en etnografisk skildring av en tid, en plats och ett antal människor.

Mycket engagerande och annorlunda, med suveränt skådespeleri av 20-åriga Jennifer Lawrence, som, med all rätt, tippas ligga bra till för en Oscar-nominering.

- Jan-Olov Andersson

Svenska Dagbladet gav filmen betyg 5 och skriver:
Debra Granik avstår från lättköpta poänger när hon gör film av Daniel Woodrells prisade roman från den amerikanska obygden. Jennifer Lawrence som 17-åriga Ree imponerar stort.

MovieZine gav betyg 4 och skriver:

”Winter’s Bone” är baserad på Daniel Woodrells roman med samma namn. Filmens handling är riktigt bra. Spänningen är alltid på topp och man vet aldrig vad som väntar i nästa scen. Debra Graniks regi imponerar. Alla skådespelare i filmen är bra och känns nästan läskigt trovärdiga. Starkast lysande av dessa skådespelartalanger är Jennifer Lawrence som spelar Ree och John Hawkes som spelar hennes farbror Teardrop. Att det är samma man som spelar Teardrop i ”Winter’s Bone” och karaktären Lennon i sista säsongen av ”Lost” är inget annat än lysande skådespel. Jennifer Lawrence är så bra i huvudrollen att jag inte alls skulle bli förvånad om hon blev Oscarsnominerad. Det är inte svårt att förutspå att Lawrence, som redan vunnit priser för sina roller i ”The Burning Plain” och ”Poker House” har en lovande karriär framför sig.

Originalnamn Winter's Bone
Premiär 2011-01-07
Kategorier Drama, Thriller
Åldersgräns 15
Längd 1 tim, 40 min

Torsdag 12 januari kl.19:00

Vi har en påve

”Bookmakers sätter oddsen på vem som ska bli den katolska kyrkans nya överhuvud. Favorit är kardinalen Gregori med den nådigaste nicken och det mest självsäkra leendet. Det spekuleras också om att både Afrika och Latinamerika ska få sin första påve.

Att kardinaler också är människor med varierande grad av karriärlusta kommer knappast som en överraskning. Så småningom lyckas man bara enas om en verklig högoddsare.

Problemet är bara att kompromisskandidaten, den milde och stillsamme kardinal Melville (Michel Piccoli) efter den gudomliga upphöjelsen grips av akut scenskräck och vilsenhet. Det otänkbara sker. Han vägrar framträda på balkongen. Han grips av känslan av att ha förlorat sig själv, sitt minne, ja hela sitt tidigare liv. En självgod psykoanalytiker (Nanni Moretti) tillkallas för att lösa frågan och stängs in med kardinalerna och Melville – efter valet endast kallad Il Papa, Påven. Det blir en parodiskt misslyckad session med hela det välvilliga kardinalkollegiet som ivrigt framåtlutade åhörare.

När Vatikanens talesperson och vakthund – spelad av en utmärkt och bulldoggaktig Jerzy Stuhr – i hemlighet tar honom till en annan psykoanalytiker på stan, en expert på oedipala störningar rymmer han till och med.

Under tiden uppehåller talespersonen illusionen om att påven är en smula opasslig och bara behöver vila i sin våning innan premiärframträdandet på balkongen.”

Ur en recension av Eva af Geijerstam DN

Originalnamn Habemus Papam
Land Italien
År 2011
Premiär 2011-11-04
Kategorier Drama
Åldersgräns 15
Längd 1 tim, 42 min

Torsdag 19 januari kl.19:00

Kvinnorna på sjätte våningen

Paris, 60-tal. En medelålders aktiemäklare lever ett konventionellt högborgerligt liv med hustru och söner i familjevåningen. Men när familjens trotjänarinna en dag plötsligt säger upp sig förbyts rutinerna i kaos. Då kommer frun på idén att hyra in en spansk hemhjälp – det fanns ju gott om sådana efter inbördeskriget.

Hon flyttar in bland andra spanjorskor högst uppe under takåsarna. Till en början verkar ordningen i hemmet återställd. Men när herrn i huset för första gången i sitt liv sätter foten i pigornas korridor rubbas den istället på allvar ...

För regissören Philippe Le Guay, som också skrivit manus, har historien en självbiografisk dimension. Han växte upp i en högborgerlig Parisfamilj – fadern var aktiemäklare – som under några år hade spansk hemhjälp. Men där stannar likheterna. I intervjuer har han betonat att han ser historien som fullständigt utopisk. För honom är det filmkomedins särmärke: att gestalta det otänkbara som om det vore fullt realistiskt.

I denna realism, får det sägas, smyger sig också stereotyperna in, antagligen högst medvetet: hela uppsättningen av franska klichéer om Spanien hinner passera revy. För all del – det färgstarka galleriet av spanjorskor kunde lika gärna höra hemma i en film av Almodóvar.

Men samtidigt finns där mer än stereotyper. En dimension av social kritik löper genom hela historien, som berör både klasskillnaderna i de Gaulles Frankrike, synen på invandring och över huvud taget på allt som befinner sig utanför hexagonens gränser.

Filmens manliga huvudroll är direkt skriven för Fabrice Luchini, och det är svårt att ens tänka sig någon annan gestalta den. Då får man också överse med en sådan detalj som att han är åtskilligt äldre än synopsens 45-åring. Han gör det otroliga trovärdigt, med den blandning av knastertorr gubbighet och vidöppet nyfiken naivitet som är honom egen.

Astrid Söderbergh Widding SvD

Originalnamn Les femmes du 6ème étage
Land Frankrike
År 2010
Premiär 2011-08-12
Kategorier Komedi
Åldersgräns Barntillåten
Längd 1 tim, 44 min

Torsdag 26 januari kl.19:00

Simon och ekarna

Men det är verkligt underligt när man tänker på det, så mycket dramatik som det finns att hämta från den tiden?

Med filmatiseringen av Marianne Fredriksssons brett upplagda, göteborska familjesaga ”Simon och ekarna” är det dock dags igen. Boken var 80-talets stora bästsäljare, ett fenomen innan den stora deckarvågen dundrade in. Att det tagit 26 år innan den färgstarka och lästa historien blev film känns märkligt i dag, när en roman med bästsäljarpotential knappt hinner landa på bokhandelsdiskarna förrän det blir huggsexa i filmbranschen.

Men det var möjligt att tiden måste gå. Och det är kanske inte heller någon slump att filmen framför allt slipar fram betydelsen av huvudpersonen Simons judiska ursprung, och vilken dramatik det för med sig.

Filmen startar 1939. Simon är i tolv årsåldern, en främmande fågel i arbetarstugan vid havet. Han älskar att läsa, hör sin älsklingsek tala och cyklar själv och gör intagningsprov till läroverket inne i stan. Pappan blir rent aggressiv medan modern Karin stöttar, trots att inte heller hon förstår sonens drivkrafter. I skolan möter han en annan udda figur, Isak. De blir vänner över klassgränserna. Isak tillhör en judisk, intellektuell överklassfamilj komplett med burgen, bergmansk stadsvåning och en neurotisk mor som kedjeröker instängd i sin boudoir.

Kontrasterna mellan de bägge hemmen är slående. Ändå är det Simons enkla strandstuga som blir hem för bägge pojkarna så småningom när Isaks mor flippar totalt av skräck för att nazisterna närmar sig.

”Simon och ekarna” formar sig till en brett upplagd historia om klass och identitet, om kvävande föräldrakärlek och ungdomars frihetslängtan med Europas mörkaste stund som skrämmande fond.

Filmens manus, skrivet av holländska Marnie Blok, vässar vissa inslag i boken och tonar ned andra, på det hela taget på ett tilltalande och intelligent sätt. Det är smart att skippa Fredrikssons faiblesse för myter, som känns obotligt åttiotal. Filmen spetsar till exempel till den judiska familjen Lentovs bakgrund i Tyskland på ett dramatiskt sätt.

Det är också bra gjort att göra modern Karin, fint gestaltad av Helen Sjöholm som dessvärre fått en onödigt taskig förfulningssminkning à la Raskens Ida, till en betydligt varmare person än romanens possessiva och ganska kallhamrade mamma.

Hela filmen andas omsorg om detaljer: fotot är slösande rikt, alla skådespelare starka och närvarande – i synnerhet Bill Skarsgård som ger drömmaren Simon en tydlig, upprorisk ryggrad. Möjligen ett frågetecken för bihistorien om Isaks kusin Isa, en överlevare från Auschwitz som kommer till Sverige och agerar ut en sårig erotik som om hon var Charlotte Rampling i ”Nattportieren”.

Men det som är verkligt gripande och väsentligt i Lisa Ohlins böljande drama är hur effektivt det gestaltar hur nazismens syn på judar trängde in i Sverige: i skolor och på arbetsplatser, snart sagt över allt. Och hur Karin och mannen Erik drivs av skräcken att Simons verkliga identitet ska avslöjas, liksom hur Isaks far Ruben fasar för att vara instängd i ett land som kanske snart invaderas, liksom Norge och Danmark. ”Simon och ekarna” må vara överdramatisk och publikfriande på sina håll, men med en sådan engagerande undertext kan man ursäkta mycket.

Kanske ser vi en ny trend. ”Simon och ekarna” följs nästa år av Jan Troells ”Dom över död man” som kretsar kring Torgny Segerstedt, Göteborgspublicisten som var en av de hårdaste kritikerna av Sveriges tyskvänlighet under kriget.

- Helena Lindblad, DN

Land Sverige
År 2011
Premiär 2011-12-09
Kategorier Drama
Åldersgräns 11
Längd 2 tim, 2 min

Torsdag 2 februari kl.19:00

Franska nerver

"Franska nerver" är en söt berättelse om kärlek, choklad och social fobi. Man rycks med direkt i Angélique och Jean-Renés fumliga försök att närma sig varandra. Räkna med en stunds glädje, skratt och, till viss del, igenkänning.

Anonyma alkoholister har vi alla hört talas om, men anonyma känslomänniskor är inte lika vanligt. Det är under en gruppterapi för just sådana personer som vi introduceras för Angélique, en kvinna som är rädd för det mesta här i livet och som måste sjunga en speciell sång varje gång hon ska peppa sig själv. När hon söker jobb på en chokladfabrik möter hon chefen Jean-René, en bister man, som om möjligt har ännu värre social fobi än Angélique. Självklart förstår ingen av dem varför den andra beter sig underligt och ägnar sig istället åt att klandra sig själva.

Social fobi sägs ju vara en de vanligaste fobierna så en hel del lär nog känna igen sig, även om det är drivet till sin spets här. Men vem har inte känt rädslan över att säga fel saker och blivit nervös och börjat svettas? Det regissören Jean-Pierre Améris gör är att skapa något roligt ur all ångest. Parets restaurangdejt blir dråplig å det grövsta när Angélique försöker hitta samtalsämnen som ”ska fungera”, bilar och Mellanöstern bland annat. Försöken faller platt när Jean-René ständigt ursäktar sig för att springa ut till toaletten för att återigen byta till en identisk skjorta eftersom han har svettats ned den första.

Denna feelgood-film må vara förutsägbar, men man blir lika glad av den ändå. De lyckas göra humor av något som är ett stort problem för många människor. Ibland är det lite för mycket slapstick, men ofta är det riktigt roligt. Dessutom väldigt gulligt. Det är svårt att inte hålla tummarna för att dessa två superblyga människor också ska hitta kärleken. Här finns också ett fint, om möjligt klyschigt, budskap – att våga. Gå inte genom livet utan att leva det. Våga göra något nytt och vem vet var du hamnar. Kanske blir du kär i din chokladälskande udda chef.

Chokladfantaster kommer att njuta extra mycket av denna pralin till film eftersom Angélique är en av de mest kreativa chokladkreatörerna man kan tänka sig. Det finns inte någon ingrediens som man inte kan blanda med choklad. Grönt te gör Angéliques chokladbitar till de mest populära i Frankrike.

Förvänta dig inte något världsomvälvande och du kommer att lämna biografen nöjd och varm i hjärtat. ”Franska nerver” är en söt romantisk komedi som lyckas vara riktigt rolig emellanåt. Ibland blir det väl fånigt, men oftast lever man sig in huvudpersonerna extremt stormiga känsloliv.

Originalnamn Les émotifs anonymes
Kategorier Drama, Komedi
Åldersgräns 7

Torsdag 9 februari kl.19:00

The Trip

I The Trip återförenas de älskade komikerna Steve Coogan och Rob Brydon. I samma anda som Simma lugnt Larry är historien påhittad och till stor del improviserad, men baserad på dem själva. Steve blir tillfrågad att recensera ett halvdussin restauranger och motvilligt ringer han Rob, den enda person han kan komma på som kan tänkas vara tillgänglig. Under sex middagar på sex olika restauranger ser vi det mest omaka av par diskutera livets stora och små ämnen över en rad kulinariska läckerheter.
Med Steve Coogan, Rob Brydon, Claire Keelan

Regi: Michael Winterbottom

Originalnamn The Trip
Premiär 2011-08-05
Kategorier Komedi
ÅldersgränsBarntillåten
Längd 1 tim, 47 min

Torsdag 16 februari kl.19:00

Play

Ruben Östlunds nya film bygger på ett autentiskt rättsfall och formar sig till ett mångskiftande drama om makt och maktlöshet bland barn.

Öppningsbilderna i Ruben Östlunds ”Play” kunde vara hämtade från vilken stad som helst, ja från nästan alla Europas städer. En köpgalleria, en pliktskyldig plantering i mitten på inomhustorget, rulltrappor mellan olika plan, människor som går förbi med påsar och kassar. Kameran håller sig på distans. Det är som om den hellre fokuserar fondens intetsägande tomrum än människorna som befolkar dess marginaler.

Så småningom når oss fragment av samtal.

En grupp svarta tonåringar hänger på ena sidan. På den andra stannar några yngre vita kids. En av dem har tappat bort sin plånbok förstår vi, och de tar så ett nytt varv runt affärerna de besökt för att hitta den.

De båda tydligt skilda grupperna sammanstrålar i sportaffären: den vita trion för att fördriva tiden med att prova skor, den svarta kvintetten för att fördriva tiden med att provokativt studsa en boll i deras riktning, närmare och närmare.

Redan från början sätter Ruben Östlund – precis som i genombrottsfilmen ”De ofrivilliga” – våra föreställningar och förväntningar på spel.

Ty vad förstår vi av det vi ser, och vad ser vi egentligen?

”Play” betyder i all sin eleganta dubbeltydighet både lek, spel, teaterstycke, till och med sysslolöshet.

Som verb inte bara leka och spela, utan också manipulera.

Inspirationen till ”Play” kommer från ett verkligt fall i Göteborg, där unga rånade andra unga främst på deras mobiltelefoner genom att sinnrikt spela upp det så kallade brorsantricket. Genom att hävda att brorsan blivit rånad och ifrågasätta om offrens mobiltelefoner verkligen var deras egna fick rånarna dem att frivilligt lämna över dem.

Rättegångshandlingarna närstuderades av Ruben Östlund. Men ”Play” är ingen dokumentärfilm. Den är en psykologiskt mångskiktad och djupt oroande bearbetning av vad han kunde utläsa. I synnerhet om hotbilderna av ”den andre” som drivkraft och väldiga makt över vårt förhållande till varandra.

Redan vid premiären i Cannes i våras höjdes en del avståndstagande röster mot den. Den skulle framför allt vara ”rasistisk” eftersom kvintetten rånare är svarta och rånoffren ur vit medelklass.

Det är att förminska och förenkla ”Play”. Genom sitt intelligenta bildspråk och sitt sinne för människors inbördes förhållanden rör den sig snarare systematiskt bort från alla sådana enkelt tudelade förklaringsmodeller. Vem som uppfattar sig som i underläge eller i överläge – och varför – förblir en öppen och tänjbar fråga.

Lika tänjbar som föreställningen om att den materiella skillnaden mellan offer och gärningsmän skulle vara den stora och avgörande.

Oavbrutet spännande berör den frågor om trygghet och hot, om gruppdynamik och spelregler, om handfallna vuxna och rädda barn och den där nästan osynliga linjen då charmfull lek förvandlas till allvar både inom och utom gruppen.

Den äter sig in i åskådarens egna föreställningar utan att erbjuda någon förenkling eller lättnad.

Det våld som utövas är psykologiskt.

En del av styrkan ligger i bilderna, som så att säga fokuserar ett tomrum, ett slags brist och alienation för att få oss att upptäcka det väsentliga i vad som oftast uppfattas som marginaler. De gäller de vuxna åskådarna på spårvagnar, fik och i motionsspår som tycks leva på en helt annan planet.

Liksom det gäller passagerarna på tåget mellan Halmstad och Göteborg då den gåtfulla men humoristiska parallella historien berättas om en vagga som blockerar gången på ett reglementsvidrigt sätt. Tågvärden är en släkting till busschauffören i ”De ofrivilliga” och försöker gång på gång men utan framgång få vaggans ägare att ta hand om den till resenärernas allt hånfullare munterhet.

Det är inte det enda humoristiska inslaget i ”Play”, som genom sina enastående amatörskådespelare inte slår an ett enda falskt tonfall.

Den kommer att bli svår att glömma.

- Eva af Geijerstam

Originalnamn Play
Land Sverige
År 2011
Premiär 2011-11-08
Kategorier Brott, Drama
Åldersgräns 11
Längd 1 tim, 58 min

Torsdag 23 februari kl.19:00

Jane Eyre

Cary Fukunaga tar fasta på det gotiska mörkret i sin filmatisering av Charlotte Brontës romanklassiker. Den fåordiga Jane Eyre får en passande inramning i en film där det inte slösas med replikerna.

Från Sin nombre, hyllad debut i brutal sydamerikansk gängmiljö, till Jane Eyre, den vida lästa romanklassikern från 1847 som redan filmatiserats otaliga gånger. Det är onekligen spännande att se vad Cary Fukunaga gör av Charlotte Brontës episka berättelse om den föräldralösa flickan med den starka integriteten och det stora rättspatoset.

Filmen inleds dramatiskt med Jane Eyres flykt genom ett kargt, ogästvänligt men svidande vackert engelskt hedlandskap. Hon har just lämnat sin älskade husbonde och blivande make Mr Rochester sedan dennes mörka hemlighet avslöjats och giftermålet därmed förhindrats.

Hon finner ett tillfälligt hem hos familjen Rivers och där, i feberyrsel, rullas minnen från en kärlekslös barndom och en förvirrande men lycklig tid på godset Thornfield upp.

Större delen av filmen består av elegant sammanfogade flashbacks som effektivt omvandlar en tidsmässigt utdragen berättelse till två täta timmar.

Just tätheten är kanske det mest utmärkande draget. Här går inte en sekund till spillo, här drälls inte en överflödig replik, här slösas inte en tagning på en tom, betagande panorering. Varje scen dallrar i stället av betydelse, ofta outtalad.

Greppet kan ses som en smått genial gestaltning av Janes personlighet: i romanen återger hon själv sin berättelse i jagform – i Fukunagas version utgår snarare filmens form från hennes karaktär. Hon är nämligen en fåordig och återhållsam ung kvinna under vars orörliga uttryck vi anar glödande lavaströmmar av känslor.

Mia Wasikowska balanserar skickligt denna återhållna passion som ju hela tiden riskerar att gå förlorad i antingen uttryckslöshet eller överspel. Likaså gestaltar Michael Fassbender den mer expressive, nyckfulle och aggressivt gåtfulle Rochester med sedvanlig briljans.

Jag kommer på mig själv med att glömma andas genom flera av deras möten: Dessa styrs snarare av ofrivilligt minspel – en rörelse i en mungipa, en plötslig, spindeltrådstunn rynka mellan två ögonbryn, en knappt märkbart ändrad blickriktning – än av dialog. Även om de få ord som fälls träffar med sällsynt tyngd och precision.

Ett annat utmärkande drag, som skiljer denna Jane Eyre från tidigare versioner jag sett, är mörkret. Brontës förlaga brukar genrebestämmas som gotisk bildningsroman och Fukunaga och hans team, kanske i synnerhet fotografen Adriano Goldman, har verkligen tagit fasta på de gotiska dragen. Långt in i handlingen utspelar sig flertalet scener i grådager eller totalmörker endast upplyst av vaxljus och oljelampor – en visuell realism som framhäver ansikten men i än högre grad skuggor.

Och i skuggorna döljer sig allt det som människorna försöker gömma och glömma. Där finns, förutom oförklarliga spökerier, Jane Eyres traumatiska barndom likaväl som Mr Rochesters olyckliga förflutna och ständigt gnagande samvetskval över det som han i år försökt fly undan och nu förtiger för Jane.

Denna centrala berättartråd – som jag här inte ska avslöja för den som inte känner till historien – har ju genom åren framgångsrikt tolkats såväl ur feministiskt som postkolonialt perspektiv. Här får den ta större plats än i tidigare filmatiseringar, även om den ändå inte riktigt givits den dignitet den förtjänar.

Men den bristen blir en detalj i den helhet som denna form- och innehållsmässigt fulländade film utgör. En Jane Eyre som nästan är så ändlöst spännande, mångbottnad och i alla avseenden stark som Charlotte Brontës egen.

- Malena Janson

Originalnamn Jane Eyre
Land Storbrittanien
Premiär 2011-09-16
Kategorier Drama
Åldersgräns 11
Längd 2 tim, 0 min
Regi: Cary Fukunaga
Medv: Mia Wasikowska, Michael Fassbender, Judi Dench, Jamie Bell.

Torsdag 1 mars kl.19:00

Kärlek i Normandie

Film drivs av paranoia. Allt som kan gå illa går illa. Alla snygga människor som träffas måste förr eller senare ligga med varandra. Alla pistoler måste avlossas i slutet. Alla hemligheter är dåliga nyheter, människor som har gjort något dumt måste betala för det. Och de naiva med.

Men Alix Delaporte försöker arbeta med tillit i stället. Både till publiken – det är inte mycket vi får reda på om huvudkaraktärerna och när filmen är över inser man att man inte behöver veta mer – och mellan de osannolika romantiska kontrahenterna Angèle och Tony. Kärlek bygger som väl alla har hört på tillit, men det är sällan man upplever det så på film.

Inte för att det finns något vare sig tillitsfullt eller förtroendeingivande över Angèle, som säljer sin kropp för en leksak, smiter från sin sons födelsedag, snor en cykel, ljuger för sin övervakare, allt inom filmens första tjugo minuter. Hon utstrålar pundare med sina vargögon, sina sexuella manipulationer och allmänna brist på rumsrenhet. Hennes övervakare ser inte ut att ha mycket hopp om att hon ska klara av livet utanför fängelset.

Till en början är det inte sympati som gör att man följer henne med intresse. Det är den djuriska målmedvetenheten som pulserar under hennes till synes planlösa cyklande. Man undrar helt enkelt vad hon sysslar med.

Vad vill hon Tony? En tjock, rödlätt fiskare som bor med sin mamma i Port-en-Bessin i Normandie och vars kontaktannons hon svarar på. Han vet det inte heller. Han tolkas helt makalöst bra av Grégory Gadebois, som lyckas spela helt okarismatisk så väl att själva skickligheten blir karismatisk i sig, vilket hela den här smygkonservativa kärleksfilmens trovärdighet hänger på.

Delaporte lägger ut falska spår av paranoia. Angèle kommer säkert att inleda något med fel kille. Hon kommer att förlora vårdnaden om sin son. Någon kommer att drunkna. Allt kommer att gå illa. Det luktar fisk och tragedi lång väg. Men så kommer den magiska ingrediensen tillit och händelseförloppet börja veckla ut sig i nya, oväntade riktningar, på ett fullständigt naturligt och blomlikt sätt.

Dialogen haltar och är lite platt, men berättandet är extremt elegant. Delaporte är mer förälskad i Hesmes ansikte än vad Hesmes skådespeleri håller för, men den tillit hon visar henne är ändå nyckeln till hela filmen. Man kommer ut med en ny tro på kärleken, inte som fantasi, som film är så bra på att väcka, utan som verklighet.

- Kerstin Gezelius

Originalnamn Angèle et Tony
Land Frankrike
Premiär 2011-09-16
Kategorier Drama, Romantik
Åldersgräns 15
Längd 1 tim, 27 min

Torsdag 15 mars kl.19:00

The skin I live in

Var bor identiteten? Vem avgör ytterst vem du själv egentligen är? Och vad betyder faktiskt ordet själv i uttrycket ”du själv”? Pedro Almodóvar tar dessa frågor till utgångspunkt för en höggradigt självsvåldig upptäcktsfärd genom dunkla och gåtfulla regioner med kraftig anknytning till heta ämnen som sex, kön, våld och transhumanism.

Huvudperson är den stilige kirurgen Robert Ledgard, spelad av Antonio Banderas, som alltså åter filmar med Almodóvar efter ett uppehåll på mer än 20 år (Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, med flera). Doktor Ledgard är besatt av huden och hur identiteten är kopplad till ansiktet. Offer för brännskador måste, menar han, till varje pris få sina ansikten rekonstruerade för att återupprätta det egna jaget, eftersom de i andras ögon har fått inte bara sin fysionomi utan även sin identitet deformerad. Identiteten bor, enligt detta synsätt, i andras ögon. Man är den person som andra människor uppfattar, som återspeglas i huden.

På sin lantliga egendom bedriver Ledgard hemliga experiment med just hud. Han har på egen hand skapat en artificiell människohud som motstår såväl eldslågor som insektsbett. Den utgör ett medicinskt genombrott av rang, och han vet säkert hur funktionell den verkligen är i praktiken. Han har nämligen klätt en strålande vacker kvinna i denna nya och förbättrade hud. Hon lever som fånge bakom en glasruta i hans laboratorium. Och hon är inte tacksam för hans ömma omsorger, tvärtom. Hon pendlar mellan förrädisk passivitet och explosiva försök att antingen fly eller ta livet av sig.

Relationen mellan Ledgard och Vera, som han kallar henne, är alltså inte bara den mellan läkare och patient. Han är hennes fångvaktare, hon är hans fånge. Men han är också hennes skapare, en doktor Frankenstein i snygga gångkläder, och hon är hans skapelse, ett lika förföriskt som sårbart monster. Den erotiska spänningen dem emellan är inte att ta miste på. Men vilka krafter är det egentligen som attraherar dem till varandra?

Det framgår snart att Ledgard har en högst privat och skruvad agenda. Vera är gjord efter modell, visar det sig. Hon liknar i minsta detalj hans döda fru, som brännskadade sitt ansikte och sin hud i samband med en bilkrasch, och som sedan tog livet av sig efter att ha sett sitt vanställda utseende reflekterat i en glasruta.

Doktorn har alltså skapat en levande kopia av sin döda fru, så övertygande att fruns älskare, som råkar komma inramlande i den luxuöst inredda fängelsehålan, blir glatt överraskad av återseendet och tvingar till sig vad han uppfattar som ett återupptagande en sexuell gemenskap. När det sedan dessutom visar sig att denne älskare, tillika juveltjuv, också är doktor Ledgards halvbror, förstår man att Almodóvar har fått ordentlig snurr på den parodiskt melodramatiska tvåloperakarusellen. Och det är bara början.

Vem är då Vera? Ja, då är vi tillbaka i frågan om var identiteten bor. Utan att avslöja för mycket, kan jag säga att hon har all anledning att grubbla över frågan. Är hon en ny, uppdaterad och förbättrad version av doktorns hustru? Men vem var hon i så fall förut? Finns det, som yogainstruktören i hennes tv säger, en oförstörbar kärna av genuin identitet djupt inne i hennes kropp? Kan man vara densamma i en helt annan hud?

I denna film om ytans bedräglighet och sanning är Almodóvar föredömligt uppmärksam på just ytornas lyster. Ledgard betraktar sin Vera med fascination genom glaset, där hon ligger, behagfullt utsträckt som Goyas avklädda Maja. Och lika smeksamt som kameran rör sig över hennes kropp i extrem närbild, följer den kurvorna hos doktorns rimligen grundligt produktplacerade bil av tyskt fabrikat. Blicken är istadigt forskande, samtidigt vällustig.

The Skin I live in, som väl inte borde ha en engelsk titel, är ett stycke Almodóvar av den skarpa, blankslipade sort som åtminstone jag föredrar framför förnumstigheten i, exempelvis, Att återvända.

Orginalnamn: La piel que habito
Land: Spanien
Premiär: 2011-12-02
Kategori: Drama, Thriller
Åldersgräns: 15
Längs: 1 tim 57 min

Fredag 23 mars kl.19:00

Mannen från Le Havre

Marcel Marx har lämnat sitt bohemiska författarliv för att istället försörja sig som skoputsare. Marcel lever förnöjt i ett kärleksfullt äktenskap med Arletty och några glas om dagen på kvarterets bar. Men allt förändras när Arletty får en allvarlig sjukdomsdiagnos samtidigt som Idrissa dyker upp, en liten kille från någonstans i Afrika som kommit som båtflykting till Le Havre istället för till London där mamman väntar. Briljant subtil humor.

Originalnamn Le Havre
Land Finland , Frankrike
Premiär 2011-12-25
Kategorier Drama
Åldersgräns Barntillåten
Längd 1 tim, 37 min
Med André Wilms, Kati Outinen, Jean-Pierre Darroussin
Regi Aki Kaurismäki

Torsdag 29 mars kl.19:00

Black Swan

Trots att vulgobrottning och klassisk balett kan tyckas vara totala motsatser så handlar båda dessa uttryckssätt om kroppen, att bemästra den, tänja fysiska gränser och i hård konkurrens ge allt för konsten.
Likheterna med regissören Darren Aronofskys förra succéfilm ”The wrestler” är till en början slående. Mickey Rourkes brottare Randy blekte håret, injicerade steroider, pumpade skrot och försökte hålla ihop sin sargade kropp på bekostnad av det mesta.
Natalie Portmans balettdansös Nina tränar vid stången i timtal, kontrollerar sina matintag och – försöker hålla ihop sin sargade kropp på bekostnad av det mesta.

I båda filmerna får vi följa våra huvudpersoner nära, en nervig kamera registrerar minsta skiftning. Men med ”Black swan” tar Darren Aronofsky ytterligare ett steg, inåt, in i perfektionisten Ninas instabila psyke.
När hon får huvudrollen i ”Svansjön” på New York City-baletten pressas hon hårt av danskompaniets allsmäktige chef. Hon klarar med glans av att dansa rollen som den naiva, oskyldiga Odette men har inte vad som krävs för det förföriska alter egot, den svarta svanen.
Det blir inte lättare av att en kaxig nykomling i danstruppen plötsligt framstår som en utmanare till rollen och dessutom väcker ett slumrande begär hos den pryda Nina.

Men vad som egentligen händer är, medan spänningen ökar, förbryllande oklart. I mardrömslika scener luras vi gång på gång av Ninas eskalerande syner, som innehåller blodiga köttsår och förlösande sexscener. På det viset blir ”Black swan” en ”Fight club” i trikå med drag av både ”Repulsion” och ”A chorus line”.
Det är säkert lätt att störa sig på det melodramatiska, teatrala, på de uppenbara klyschorna men om man vill går det alldeles utmärkt att bara njuta av den svulstiga treaktaren också.
Sakta tappar den, liksom Nina, kontakt med verkligheten men slutet känns paradoxalt nog fullt logiskt. Det är pampigt, obehagligt, vansinnigt och alldeles underbart.
Precis som sin hjältinna är Darren Aronofsky kompromisslös i jakten på konstnärlig perfektion och har skapat ett estetiskt mästerver

Av Miranda Sigander

Originalnamn Black Swan
Premiär 2011-03-04
Kategorier Drama, Thriller
Åldersgräns 15
Längd 1 tim, 48 min

Torsdag 19 april kl.19:00

Tinker Tailor Solider Spy

De som tror att filmer om hemliga män från MI6 med automatik slipas som en Bondfilm bör lägga om förväntningarna inför "Tinker, tailor, soldier, spy". Detta är inte Ian Fleming, detta är John le Carré och det är något helt annat än snabba bilar och actionladdade scener innan hjälten i motljus nedlägger en ny dam i varje akt.

"Tinker, tailor..." handlar snarare om fuktig tweed, stela överläppar och grumliga känslor under kalla krigets kyligaste tid. Det är melankoli och hårda gubbar som går runt med papper i mappar i en trubbig story. Har man romanen eller tv-serien från 70-talet i färskt minne har man förhoppningsvis koll på vissa nyckeluttryck, som "The circus" (själva MI6), vem "Control" (högste chefen) är eller vad det innebär att det kanske finns en mullvad (inget bra alls) i den innersta kretsen.

Storyn är komplicerad. Men detta är på inget sätt negativt. Om man bara lutar sig tillbaka och tillåter sig att njuta av den precist murriga atmosfären, de vackra bilderna, den klanderfria klippningen och alla välfunna detaljer i detta rökdoftande drama med en färgpalett i flera nyanser av grått, då har man en filmisk högtidsstund framför sig.

Gary Oldman i huvudrollen som Smiley är fantastisk. Personligen har jag alltid haft lite svårt för hans överexpressiva utspel, i alla fall de senaste åren. Men här gör han en nedtonad, fårad, fascinerande gammal spion, som efter att ha gått i pension blir kallad tillbaka i tjänst för att ta reda på om det finns en dubbelagent i den innersta kretsen på MI6. Det här är en miljö där svek ständigt är närvarande och paranoia ett sätt att leva.

Tomas Alfredson väver skickligt en väv som sakta sveper mystik och spänning runt tittaren, som hålls på halster rätt in i den sista milt ögonöppnande scenen. Som för övrigt kan vara årets snyggaste och mest hjärtskärande.

Tomas Alfredson visar här att "Låt den rätte komma in" inte var någon lyckträff, snarare en början på något stort.

TT Tidningarnas Telegrambyrå

Genre: Drama
Premiär: 25 december 2011
Med: Gary Oldman, Colin Firth, David Dencik.
Regi: Tomas Alfredson
Speltid: 2 tim 7 min
Censur: 15 år

Torsdag 26 april kl.19:00